Läkarskräck – ett psykiskt problem med fysiska påföljder

Läkarskräck är ett relativt vanligt problem, men ett problem som kan få allvarliga konsekvenser, eftersom en patient som lider av en sjukdom eller ett annat problem drar sig för att uppsöka läkarhjälp.

Detta är till exempel tydligt inom tandvården, där patienter med tandläkarskräck kan gå länge med en ond tand innan smärtan övervinner rädslan och de till slut söker hjälp. Vid det laget kan inflammationen, infektionen eller kariesangreppet som orsakade smärtan ha blivit så allvarlig att behandlingen för att åtgärda problemet blir mycket mer omfattande än den annars hade behövt vara. När man lider av en fobi som tandläkarskräck går det dock oftast inte att resonera med sig själv på detta sätt – man vill bara fördröja tillfället då man måste gå till tandläkaren så länge som möjligt, och hoppas sannolikt undermedvetet att problemet bara ska försvinna av sig självt om man väntar. Samma typ av tendenser är vanliga inom gynekologi. Även om många tycker att det är obehagligt att gå till tandläkaren eller gynekologen (och det är inte svårt att förstå varför, eftersom ett besök ofta involverar smärta eller obehag) kan man inte tala om en verklig fobi förrän det får allvarliga konsekvenser av det slaget.

En annan form av läkarskräck, eller snarare en konsekvens av läkarskräck, kallas vitrockshypertoni. Hypertoni innebär att man har högt blodtryck, och ”vitrock” syftar i detta fall på en läkares vita rock. Ordet används för att beskriva situationen då en patient uppmäts ha för högt blodtryck under en undersökning på sjukhuset, men har normala värden när de mäter blodtrycket hemma. I detta fall handlar det alltså om att patienten stressas upp av sjukhusmiljön eller läkarundersökningen, vilket leder till ett högre uppmätt blodtryck.

För att bota läkarskräck behöver man sannolikt hjälp av en psykolog, eftersom det i grund och botten handlar om en slags fobi. En effektiv behandlingsmetod kan därför vara KBT, som används vid andra typer av fobier. Det innebär vanligtvis att patienten gradvis utsätts för det som den uppfattar som läskigt, och övervinner sin rädsla genom exponering och genom upptäckten att det faktiskt inte har farliga konsekvenser att utsättas för det.